...
Ni vet de här dagarna där man allmänt mår skit och det känns som att dagen inte kan bli sämre? De gånger då man bara vill gömma sig under täcket, blunda hårt, räkna till 3 och hoppas på att allt har löst sig när man öppnar ögonen? Den bistra sanningen som kryper längs ryggraden som kalla kårar att hur mycket du än hoppas så kommer allting inte lösa sig och du kan inte göra något åt det alls.
Det är en läskig känsla att vara förberedd på att bli sårad. Med facit i hand vet jag fortfarande inte om jag hellre skulle ta den hårda smällen. Snabb men hård. Att vara förberedd ansåg jag innan vara bättre men det går längre tid innan du ens kan låta dina tårar rinna eller leendet blekna bort. Det gör ont. Vad som än händer. Men jag är åtminstone förberedd skulle alla säga.
Jag vet att när jag ligger där under täcket och blundar så kommer inget hända. Jag kommer känner smärtan riva och slita i bröstkorgen men blunda extra hårt för att då försvinner de. Klumpen i halsen kommer försvinna, trycket över bröstet försvinna, tårarna sakta glida undan och jag kan öppna ögonen och veta att allt är bra. Men det händer inte.
Livet är fullt av överraskningar. Och ledsamhet. Just nu mest ledsamhet.
